För ett tag sedan gömde jag undan en 65×65-duk i förrådet. Jag begrep mig inte på den och ville inte se den. Den har sedan fått ligga där på golvet och torka – dold så att ingen eventuellt skulle komma att se den. Igår plockade jag fram den. Det var dags att se om den alls hade något existensberättigande. Skulle jag låta den leva vidare, säga tack & hej eller ha den kvar i utvisningsförrådet? Det gick någon sekund och så vände jag på duken. Och där hade jag en annan bild – en bild som jag kunde uppskatta och arbeta vidare på. Det är roligt med dehär spratten. De händer ju med jämna mellanrum, på olika sätt. Ur känslan av misslyckande växer något oväntat plötsligt fram. Rent omedvetet arbetar man med flera dimensioner och options parallellt när man står där och målar.
Så nu är duken med i leken igen. I alla fall tills vidare.
(Fotografiet: detalj i målningen)
