Under de senaste två veckorna har jag haft några samtal, helt oberoende av varandra, om den inre kritikern – dendär lite främmande, ogenerösa och fega varelsen som många konstnär (och andra) bär omkring på.
För en del kan dendär kritikern vara verkligt grym – göra så att man låter bli att skapa, göra så att ingenting duger. Få en att tvivla på ens rätt att uttrycka sig. “Sådär kan du inte göra”. ”Det där är inget vidare, du”. “Håll dig till det du kan nu och tänk inte på drömmar och annat”.
I samtalen jag hade kom vi efter en stunds utbyte av “kritikhistorier” in på hur man skulle kunna handskas med ens inre kritiker på ett konstruktivt och förändrande sätt. För en vän berättade jag hur jag själv har gjort och gör.
Efter att ha haft en mycket högljudd och domderande kritiker som nästan aldrig lät mig vara nöjd så började jag göra honom lite tydligare (för mig var det en han). Även om han var gapig, njugg och besvärlig så kunde jag se att han samtidigt var rädd och avundsjuk. Med tiden också att han inte var så farlig. Att jag kanske inte gjorde så klokt i att följa hans råd. Att det var mycket snack och liten låda när allt kom till kritan.
Då jag hade sett detta kunde jag bli rak och icke-förhandlingsbar i följande budskap till min kritiker: Du är värdefull för mig och du får gärna vara mitt sällskap men jag vill inte att du lägger dig i mitt arbete innan det är klart. Jag behöver få experimentera och jag behöver få lära mig vad jag själv tycker. Jag vill hålla på med mina målningar tills jag själv bedömer att de är klara. Jag tycker att du ska vara tyst när jag arbetar. Jag lovar att ta väl hand om dig. Jag kommer att lyssna på dig om du är konstruktiv. Hjälp mig istället för att hålla mig tillbaka.
Det blev plötsligt många skratt och vi var överens om att inte låta kritikerna styra.
